Jag har återfått lite av min fart vilket märks tydligt eftersom jag inte har några som helst problem med att sitta inne trots att solen gassar utanför fönstret. Det är bara så härligt att få gotta sig i allt material, alla böcker och alla tankar jag samlat in den senaste tiden. Fokuserat och närvarande. Ju mer jag arbetar desto mer känner jag dock att jag vill komma djupare ner. Jag vill ha mer tid att fördjupa mig i gränslösheten. Jag vill ta reda på mer om hur tiden och rummets upplösning skapar nya förutsättningar för Teatern. Det Nu som vecklas ut är så märkvärdigt att jag blir mer och mer säker på att Teaterkonsten skulle kunna åstadkomma så mycket mer. Men vår kollektivt blinda fläck är fortfarande så påtagligt stor! Om jag bara kunde hitta tid (läs pengar) att fortsätta forska i detta så skulle jag kanske kunna lysa upp en liten del av det vi inte ser, så att vi bättre kunde ta tillvara på alla resurser teatern faktiskt kräver. Undrar om det finns stipendier för detta?

Jag är tillbaka från fjällen och min meditationsvecka. Vad ska man säga. Det har fan inte varit lätt. Både fysiskt och psykiskt har det varit riktigt jobbigt faktiskt. Någonstans var jag beredd på det men samtidigt blev jag fruktansvärt frustrerad över mitt eget ofrånkomliga sätt att identifiera mig med Egot, tankarna eller vad man nu vill kalla det. På planet hem mot Malmö blev det så tydligt för mig vad som hände när jag läste följande i boken ‘Presence’ av Senge mfl. ”In Buddhist theory, two Sanskrit terms vitarka and vicara are used to describe the subtle attachment of mind. Vitarka characterizes the state of ”seeking”, when our attention is attached to what we’re trying to make happen. Vicara characterixes the state of ”watching” when even though we’re not trying to force something to happen, we’re still attached to an outcome we are waiting for. With either, our mental attachemtn makes us blind or resistant to other aspectos of what is happening right now. Overcoming the traps of vitarka anda vicara requires continual letting go (2004:97).

I tron om att jag överkommit vitarka gick jag istället rätt in i mindets andra fälla; vicara. Jag försökte inte tvinga fram ett resultat men satte mig istället och väntade på ett. Jag var så fokuserad på att skapa en fysisk produkt som kunde generera någon form av passiv inkomst att jag inte såg nuet som utvecklade sig. Projektet är en levande organism som bara använder mig för att ta form. Jag vill inte skriva så mycket om det nu eftersom det fortfarande bara är ett frö och idéer måste man vårda försiktigt i den här första fasen för att de ska kunna växa till sig och börja blomma. Jag hoppas i vilket fall att mina middagsgäster ger mig lite mer växtnäring genom deras efter-reflektioner. För en sak har blivit så tydlig under dessa veckor. Att det är rörelsen kring som är det centrala… 

Äntligen! Jag har fått tag i en fjällstuga i Undersåker, skrivit klart referaten och mejlat alla gäster. Nu är jag redo att spendera påsken i stillhet och snö. Om jag får tag i ett tur-kit kan det hända att jag fortfarande tar mig ut på skidor men det viktiga är att jag får lugn och ro. Jag planerar att ragga upp någon annan ensam själ i fjällen att äta påsklunch på påskafton med, men annars ska jag vara helt själv. Jag känner mig ibland som en liten tant med mitt behov av tystnad, ordning och reda. Jag tar med mig min dator men vi får se hur jag gör med bloggen. En internetuppkoppling kan så lätt splittra tillvaron men jag vill ju  inte tappa er läsare!  Solen lyser utanför fönstret och det känns helt enkelt riktigt gött idag. 

Det går inte så bra för mig. Morfar har tagit all min tid senaste veckan och jag är därför långt efter i examensprojektet. Istället för att skriva har jag kämpat med att få i honom risgrynsgröt, hjälpt honom av och på med strumpor, rullatortränat och vakat över varenda rörelse.

Mamma kom i vart fall vid lunch idag och jag har därför kunnat sitta på biblioteket och arbetat under eftermiddagen. Men tanken var ju att jag nu skulle sitta i Storulvåns fjällstuga nu! Jag har i och för sig ändå inga skidgrejjer som fungerar. Vet inte riktigt om det är värt att köpa ett tur-kit för tre tusen spänn.

Som ni hör är jag helt sjukt frustrerad och känslomässigt trött. Jag har helt åkt ur spåret innan jag ens kommit till fjällen. 

Stress handlar om en oförmåga att prioritera, sa Peter Bastian under en föreläsning fast med lite andra ord. Jag är benägen att hålla med. Stress handlar inte om att vi har för många saker i gång samtidigt utan snarare att vi inte vet vad som är viktigt och alltså därför inte kan prioritera. Vi kanske vet innerst inne vad som är viktigt men när Livet kommer emellan får vi så svårt att överblicka. I alla fall är det så för mig. Och så fort jag inte vet vad jag ska prioritera högst, vad som är mest viktigt, blir det kortslutning i hjärnan. Jag vet inte vad jag ska ta vägen och blir som en galen robot. Helt utan riktning börjar jag göra lite här, lite där, måla om, backa framåt, slå till en vas, äta äckelgodis, springa i hissen och läsa tusen böcker samtidigt. Jag får känslan av att jag ränner runt som en galen clown och pajas. Motsatsen har jag länge trott är kontroll men det är det nog inte. Motsatsen är nog snarare närvaro. Jag tycker relationen mellan närvaro och kontroll är spännande att utforska. Relationen mellan… igen!?! Herregud vad jag är insnöad. 

Min morfar kan inte längre gå själv, han kallar mamma för mormor och tynar bort bit för bit. Varje dag blir han allt tunnare. Han oroar sig, eftersom han ska dö så väldigt snart. Det blir just därför så extra löjligt när jag själv helt utan perspektiv oroar mig för de senaste veckornas +1,4 kg i viktuppgång, min dåliga internetuppkoppling och hur jag ska få tag på ett bra turåkningskit innan måndag. Jag kan bli så fascinerad över människans oerhörda ytlighet och att vi liksom trots ett rationellt tänkande har så svårt att gå utanför vår egen omloppsbana (tack Pontus för ordet jag redan överanvänder). När morfar desperat spottar ut fisken på tallriken han inte kan svälja hinner jag tänka; vaffan! det där är fan inte fraischt! Nästa tanke blir inte bättre den; Äh skit samma, fisken kostade ändå bara 39.50 på ICA MAXI. Herregud vad tragiskt. 

Jag läste ytterligare en artikel på flyget i morse som hypade teaterkonstens ”gränsöverskridande förhållningsätt” daterad 2009. Jag satt där i flygplansstolen och tänkte att det här är helt… ointressant. Om det nu är så som jag leker med tanken att det är relationerna och fältet som uppstår mellan de enskilda delarna i fenomen som Teater (liksom alla andra fenomen-Wheatley utgår ju från kvantfysik) då blir det helt ointressant att över huvud taget prata i termer av ”gränsöverskridande”. Gränsöverskridande förutsätter nämligen någon form av gräns och jag får en allt starkare förnimmelse av att gränser bara handlar om människans mekaniska sätt att försöka förstå den verklighet vi ser. Att diskutera det vi ser blir helt ointressant eftersom det är vad vi inte ser som är det verkligt intressanta. Inser i skrivandes stund att det här tycks vara hämtat ur samma inre (?) källa som under Middagsturnén då jag uppmanade mina gäster att försöka tala utifrån vad de inte redan visste. 

Du har helt rätt, det håller inte fullt ut detta. I alla fall inte om jag tänker fortsätta hylla Bastian för hans tal om differentiering och integrering som utvecklingens viktigaste delar. Differentiering känns ju väldigt…hm… avhängd gränsdragning? Jag måste helt klart fundera vidare på det i alla fall. För det känns lite spännande.  

I morgon åker jag upp till Morfar och Jämtlandsfjällen. Nästa vecka ska jag ju ut på min tysta meditationsretreat som en del av mitt examensprojekt. Förhoppningsvis är det då det händer, då som jag ser vad Middagsturnén lagt grunden till. Annars så blir jag… hm… lätt panikslagen. Att ge mig ut på fjället med bara ett par skidor och en sovsäck känns spännande och lite läskigt. Jag insåg att nästa vecka är Påsklovsveckan så helt ensam lär jag inte bli väl framme vid fjällstationerna men det känns rätt skönt om jag ska vara ärlig. Insåg nämligen också att det var väldigt länge sedan jag begav mig ut på skidor. Risken är därför stor att jag glömmer saker som vantar och valla. Ska för säkerhets skull ringa min lillasyster Emilia ikväll. Hon skulle lätt kunna liknas vid 2009 års Plupp och är därför ett säkert kort när det gäller fjällkunskap. Nu tillbaka till packningen. 

Nostalgi…

Sitter och dokumenterar middagarna från ljud till textformat och har nått Stockholmsmiddagen. När jag nu kommit igenom en timme utav fyra och redan är uppe i fem A4′a sidor fyllda med ‘väldigt viktigt material’ börjar jag inse att det tangerar oöverskådligt. Eftersom jag ännu inte vet vad jag letar efter, så vågar jag inte göra mig av med innehåll men jag inser att jag snart inte kommer att ha något annat val. Det är i alla fall superspännande att följa samtalet. 

Jag hör på banden att jag själv är mycket mer avslappnad under Stockholmsmiddagen än under Malmömiddagen där jag av ren nervositet gör en tio minuters lång utläggning om något så ovidkommande som familjekonstellation (??). Det är ju ett känt fenomen att jag vid nervositet börjar snacka långt före tanken men när jag igår lyssnade på Malmöbanden blev det så tydligt att jag fick spendera hela kvällen rödblossig om kinderna.  Hur kan man i vissa lägen tappa bort sig så fullständigt? Tåls att fundera på, nu måste jag jobba vidare.

Måndag igen. Har varit helt färdig efter Middagsturnén och den här helgen har lackat all form av energi varför jag inte har bloggat som ni kanske märkt. Vårsolen väckte mig i morse och ordentligt utvilad kunde jag äntligen ta upp mitt examenprojekt igen. Försöker nu skriva ihop referat från middagarnas ljudupptagning vilket förstås är tidskrävande men oerhört spännande. Så många kloka ord och tankar.  Jag kommer sedan låta referaten gå ut till gästerna som först får ta del av (och godkänna) sina egna ord och sedan av varandras. Har jag tur kanske jag till och med därefter får lov att lägga ut något av det här på bloggen. Men det återstår att se vad gästerna själva känner.

Ni kanske undrar vad som är mitt och projektet nästa steg? Jo, nästa vecka ska jag upp till jämtlandsfjällen på tyst meditationsretreat. Jag har då nått botten av Theory-U där reflektion och meditation är det centrala. Jag har bestämt mig att försöka ta mig ut på en långfärdstur med skidor mellan Storulvån, Sylarna och Blåhammar. Tanken är att jag inte ska kommunicera med någon under veckan men har bestämt mig för att ta med mig en säkerhetslina i form av mobiltelefon… Jag menar, det kan ju hända att jag fryser fast eller får psykbryt. Annars kommer jag inte ta med mig vare sig dator, mp3 eller något annat. Att vara ensam med sig själv och sina tankar under så lång tid gissar jag kommer bli rätt ångestframkallande och det kan hända att jag ångrar mig tusen gånger under tiden. Men att våga utmana sig själv tillhör ju liksom Kaospiloternas grundstenar och ska det göras, ska det göras ordentligt. Jag har självklart en plan för hur jag ska hålla denna blogg uppdaterad men den håller jag hemlig så länge…