Vad stress är

Stress handlar om en oförmåga att prioritera, sa Peter Bastian under en föreläsning fast med lite andra ord. Jag är benägen att hålla med. Stress handlar inte om att vi har för många saker i gång samtidigt utan snarare att vi inte vet vad som är viktigt och alltså därför inte kan prioritera. Vi kanske vet innerst inne vad som är viktigt men när Livet kommer emellan får vi så svårt att överblicka. I alla fall är det så för mig. Och så fort jag inte vet vad jag ska prioritera högst, vad som är mest viktigt, blir det kortslutning i hjärnan. Jag vet inte vad jag ska ta vägen och blir som en galen robot. Helt utan riktning börjar jag göra lite här, lite där, måla om, backa framåt, slå till en vas, äta äckelgodis, springa i hissen och läsa tusen böcker samtidigt. Jag får känslan av att jag ränner runt som en galen clown och pajas. Motsatsen har jag länge trott är kontroll men det är det nog inte. Motsatsen är nog snarare närvaro. Jag tycker relationen mellan närvaro och kontroll är spännande att utforska. Relationen mellan… igen!?! Herregud vad jag är insnöad. 

Kilon upp och ner

Min morfar kan inte längre gå själv, han kallar mamma för mormor och tynar bort bit för bit. Varje dag blir han allt tunnare. Han oroar sig, eftersom han ska dö så väldigt snart. Det blir just därför så extra löjligt när jag själv helt utan perspektiv oroar mig för de senaste veckornas +1,4 kg i viktuppgång, min dåliga internetuppkoppling och hur jag ska få tag på ett bra turåkningskit innan måndag. Jag kan bli så fascinerad över människans oerhörda ytlighet och att vi liksom trots ett rationellt tänkande har så svårt att gå utanför vår egen omloppsbana (tack Pontus för ordet jag redan överanvänder). När morfar desperat spottar ut fisken på tallriken han inte kan svälja hinner jag tänka; vaffan! det där är fan inte fraischt! Nästa tanke blir inte bättre den; Äh skit samma, fisken kostade ändå bara 39.50 på ICA MAXI. Herregud vad tragiskt. 

Dokumenterar

Sitter och dokumenterar middagarna från ljud till textformat och har nått Stockholmsmiddagen. När jag nu kommit igenom en timme utav fyra och redan är uppe i fem A4′a sidor fyllda med ‘väldigt viktigt material’ börjar jag inse att det tangerar oöverskådligt. Eftersom jag ännu inte vet vad jag letar efter, så vågar jag inte göra mig av med innehåll men jag inser att jag snart inte kommer att ha något annat val. Det är i alla fall superspännande att följa samtalet. 

Jag hör på banden att jag själv är mycket mer avslappnad under Stockholmsmiddagen än under Malmömiddagen där jag av ren nervositet gör en tio minuters lång utläggning om något så ovidkommande som familjekonstellation (??). Det är ju ett känt fenomen att jag vid nervositet börjar snacka långt före tanken men när jag igår lyssnade på Malmöbanden blev det så tydligt att jag fick spendera hela kvällen rödblossig om kinderna.  Hur kan man i vissa lägen tappa bort sig så fullständigt? Tåls att fundera på, nu måste jag jobba vidare.

Adjö till Björkarnas stad

”…denna märkliga blandning av det intima och det intellektuella: jag inbillar mig att jag lär mig mer och mer om hur upplysningstidens salonger fungerade: mme de récamier m fl.” 

Rolf Hugoson

Jag har lämnat Björkarnas stad och återvänt hem till Fallaflarnas. (För er som inte är Malmöiter: stavningen på ordet Fallafell är lika många som dess entreprenörer varför man helt enkelt själv får välja hur ordet ska stavas.)

Det känns lite som om jag varit ute på världens längsta resa och kommit hem sådär lite mörbultat nyvaken; vad var det som hände egentligen? Rolf Hugoson en av Umeås gäster skrev så himla träffande när han i ett mail till mig försökte sätta ord på middagen och jämförde det med upplysningstidens möten i salongerna. Lite så ser jag nog på världen. Som en ”ny” upplysningstid. Fast igen. Ingenting förändras, allting är ju alltid nytt. 

Och för er som är nyfikna på om jag hittade huset jag letade efter så kan jag glatt meddela att jag gjorde detta. Jag blev uppdaterad av både mor och far att huset inte längre var grönt utan faktiskt blivit vitt och då var det inte alls svårt att finna. Här är två små bilder på det hus där jag spenderade mina första dagar i livet. 

   

 

Härligt med snö

Ikväll är det äntligen dags för Umeåmiddagen som går i tvärvetenskapens tecken. Jag ser verkligen fram emot att få träffa alla gäster och håller tummarna för matens utlovade förträfflighet. Jag har haft några sömnlösa nätter bakom mig så därför känns det toppen att vara utvilad idag. Jag tror att det är den där lilla biten med projektets ekonomi som oroat mig.  Om jag vill fortsätta sova på nätterna behöver jag hitta ett sätt att få några plus istället för enbart minus i projektbudgeten. Utan tvekan är detta Theory-U’s baksida. Utan ett konkret och tydligt mål vid slutet av processen är det svårt att styra ekonomin. Det känns bra att jag i alla fall lyckas skapa värde för mig själv och gästerna. Nu ska jag bara fundera över hur jag i nästa del av detta projekt kan omsätta det till pengar och öre. 

Här i Umeå har jag annars försökt hitta det där gröna huset som jag föddes i och har vandrat upp och ner på Skolgatan utan framgång. Visserligen löper gatan genom nästan hela Umeå så jag kan gott ha missat någon bit. I morgon hoppas jag att det finns tid att ta en lite längre promenad. Det känns underbart att få vandra på lite ordentlig snö! Jag är ju som bekant något av ett snöfreak men finns det något som är mer smoothing för själen än snö?