Dagen före Julafton

Det känns som dagen innan julafton. Jag är så pirrig att jag håller på att spricka. Allt är packat, jag har fått godkännande av läkare att flyga och nu finns det ingen återvändo. HURRA! Jag kommer hem. Jag tänjer på alla gränser vad gäller vikten på flyget men det blev bara för dyrt att skicka hem. Då lämnar jag hellre grejjer kvar här som någon mer behövande kan ta.

 

De senaste dagarna har annars varit fyllda med evalueringar. Det har varit riktigt riktigt fint. Lärorikt. Jag inser att jag lärt mig sjukt mycket på sen här resan även om det stundtals har varit tufft. Särskilt har jag lärt mig om att leva utan kalender och ta tillvara på det som bara sker. Mest utmanade har varit att inte haft några fasta rutiner. Jag har insett att kontexten påverkar sinnesjukt mycket och att tålamod och energi är förbrukningsvaror.  I efterhand kan jag se att det vore smart att lägga pengar på boende med AC och telefonsamtal till Sverige (inte bara mamma).  

Nu ska jag i alla fall hem och det känns underbart. Sätter igång att jobba redan i veckan och håller tummarna för att lungan är med mig. 

KRAM

Mellan röntkenplåtar och doktorer

Okej. Nu börjar jag bli nervös på riktigt. Min läkare vill inte att jag flyger med min kollapsade lunga. Efter att jag envist hävdat att det inte är ett alternativ att stanna i denna stad har hon gått med på att leta upp en kompetent lungläkare. Vilket kan vara klurigt en lördag. Hon har lovat att höra av sig när hon hittat någon som kan ta mig ann trots helgen. Så jag har tagit nya röntkenbilder och sitter på ett café och väntar på att hon ska ringa med goda besked. Det gör lite ont när jag andas men annars känner jag mig pigg. Lite trist att festligheterna igår (vi hade hejdå fest) blev påverkade av min lunga bara. Jag mådde så illa när jag andades så jag var tvungen att gå hem. 

Sunita (en bekant till mamma) ringde hystersikt och sa att hon kommer över med en massa grejjer att lägga i mitt bagage, presenter till Mamma. Jag försökte försiktigt förklara att jag varken har plats eller möjlighet att ta saker då mitt bagage redan nu är på tok för tungt. Det fick jag ordna sa hon. Ja hon får skylla sig själv. Hennes saker är de första som ryker i tullen. 

Jag vill åka hem NU!

 

THE ART OF HANGING AROUND

Bara en kollapsad lunga

Det blev en oväntad avslutning. Delar av min högra lunga har kollapsat. Visst låter det makabert. Men det låter värre än vad det faktiskt är. Igår hade jag förbannat ont i hela högra sidan av min kropp och efter att läkaren kommit och lyssnat på mitt bröst blev jag beordrad att gå och röntga mig.  Bildbeviset var slående. Höger lunga såg inte ut som vänster och jag fick röntgas igen. Doktorn var förvånad över att jag varken hade feber eller jätte ont. Fast när jag andas eller anstränger mig, gör det faktiskt riktigt ont precis där lungan har kollapsat. I morgon ska jag in och göra fler prover på Bombay Hospital för att försäkra mig om att det inte är något värre. Doktorn snackade om en bakterie som jag kunnat få när jag var i Dharawi (världens största slum)… Och mamma säger att det kan bli problem att flyga hem. Men då får det bli problem. Hem ska jag.

Lortungen och koftan

Klockan är tio på kvällen och jag är på väg hem. En liten flicka på fyra år drar i min klänning. Hon är så smutsig och skitig att jag inte kan annat än att lé. På Sveriges tjugotal skulle hon varit definitionen av begreppet ”lortunge”.  Hon är gullig. ”Only one banana ma’m,?”., ber hon automatiskt. Hennes lilla kofta är knäppt fel. ”No, you will not get any” svarar även jag automatiskt. ”Please”. Hon tittar målmedvetet. Jag sätter mig på huk. ”But I can fix your sweater”. Tröjan måste varit gul en gång i tiden. Flickan blir ställd. Sakta pillar jag upp hennes små knappar och knäpper om dem. Mina fingrar blir jättesmutsiga. Plötsligt är det andra ögon som iakttar mig. Flickan går ur sin tiggarroll och blir ett barn. Jag går ur min turistroll och blir en mamma Det är fint. Vi tittar på varandra lite generat båda två och sedan springer hon iväg.