Undrar just

Jag har återfått lite av min fart vilket märks tydligt eftersom jag inte har några som helst problem med att sitta inne trots att solen gassar utanför fönstret. Det är bara så härligt att få gotta sig i allt material, alla böcker och alla tankar jag samlat in den senaste tiden. Fokuserat och närvarande. Ju mer jag arbetar desto mer känner jag dock att jag vill komma djupare ner. Jag vill ha mer tid att fördjupa mig i gränslösheten. Jag vill ta reda på mer om hur tiden och rummets upplösning skapar nya förutsättningar för Teatern. Det Nu som vecklas ut är så märkvärdigt att jag blir mer och mer säker på att Teaterkonsten skulle kunna åstadkomma så mycket mer. Men vår kollektivt blinda fläck är fortfarande så påtagligt stor! Om jag bara kunde hitta tid (läs pengar) att fortsätta forska i detta så skulle jag kanske kunna lysa upp en liten del av det vi inte ser, så att vi bättre kunde ta tillvara på alla resurser teatern faktiskt kräver. Undrar om det finns stipendier för detta?

Tillbaka från Fjällen

Jag är tillbaka från fjällen och min meditationsvecka. Vad ska man säga. Det har fan inte varit lätt. Både fysiskt och psykiskt har det varit riktigt jobbigt faktiskt. Någonstans var jag beredd på det men samtidigt blev jag fruktansvärt frustrerad över mitt eget ofrånkomliga sätt att identifiera mig med Egot, tankarna eller vad man nu vill kalla det. På planet hem mot Malmö blev det så tydligt för mig vad som hände när jag läste följande i boken ‘Presence’ av Senge mfl. ”In Buddhist theory, two Sanskrit terms vitarka and vicara are used to describe the subtle attachment of mind. Vitarka characterizes the state of ”seeking”, when our attention is attached to what we’re trying to make happen. Vicara characterixes the state of ”watching” when even though we’re not trying to force something to happen, we’re still attached to an outcome we are waiting for. With either, our mental attachemtn makes us blind or resistant to other aspectos of what is happening right now. Overcoming the traps of vitarka anda vicara requires continual letting go (2004:97).

I tron om att jag överkommit vitarka gick jag istället rätt in i mindets andra fälla; vicara. Jag försökte inte tvinga fram ett resultat men satte mig istället och väntade på ett. Jag var så fokuserad på att skapa en fysisk produkt som kunde generera någon form av passiv inkomst att jag inte såg nuet som utvecklade sig. Projektet är en levande organism som bara använder mig för att ta form. Jag vill inte skriva så mycket om det nu eftersom det fortfarande bara är ett frö och idéer måste man vårda försiktigt i den här första fasen för att de ska kunna växa till sig och börja blomma. Jag hoppas i vilket fall att mina middagsgäster ger mig lite mer växtnäring genom deras efter-reflektioner. För en sak har blivit så tydlig under dessa veckor. Att det är rörelsen kring som är det centrala… 

Efter regn kommer solsken

Äntligen! Jag har fått tag i en fjällstuga i Undersåker, skrivit klart referaten och mejlat alla gäster. Nu är jag redo att spendera påsken i stillhet och snö. Om jag får tag i ett tur-kit kan det hända att jag fortfarande tar mig ut på skidor men det viktiga är att jag får lugn och ro. Jag planerar att ragga upp någon annan ensam själ i fjällen att äta påsklunch på påskafton med, men annars ska jag vara helt själv. Jag känner mig ibland som en liten tant med mitt behov av tystnad, ordning och reda. Jag tar med mig min dator men vi får se hur jag gör med bloggen. En internetuppkoppling kan så lätt splittra tillvaron men jag vill ju  inte tappa er läsare!  Solen lyser utanför fönstret och det känns helt enkelt riktigt gött idag. 

Åkt ur spår

Det går inte så bra för mig. Morfar har tagit all min tid senaste veckan och jag är därför långt efter i examensprojektet. Istället för att skriva har jag kämpat med att få i honom risgrynsgröt, hjälpt honom av och på med strumpor, rullatortränat och vakat över varenda rörelse.

Mamma kom i vart fall vid lunch idag och jag har därför kunnat sitta på biblioteket och arbetat under eftermiddagen. Men tanken var ju att jag nu skulle sitta i Storulvåns fjällstuga nu! Jag har i och för sig ändå inga skidgrejjer som fungerar. Vet inte riktigt om det är värt att köpa ett tur-kit för tre tusen spänn.

Som ni hör är jag helt sjukt frustrerad och känslomässigt trött. Jag har helt åkt ur spåret innan jag ens kommit till fjällen. 

Vad stress är

Stress handlar om en oförmåga att prioritera, sa Peter Bastian under en föreläsning fast med lite andra ord. Jag är benägen att hålla med. Stress handlar inte om att vi har för många saker i gång samtidigt utan snarare att vi inte vet vad som är viktigt och alltså därför inte kan prioritera. Vi kanske vet innerst inne vad som är viktigt men när Livet kommer emellan får vi så svårt att överblicka. I alla fall är det så för mig. Och så fort jag inte vet vad jag ska prioritera högst, vad som är mest viktigt, blir det kortslutning i hjärnan. Jag vet inte vad jag ska ta vägen och blir som en galen robot. Helt utan riktning börjar jag göra lite här, lite där, måla om, backa framåt, slå till en vas, äta äckelgodis, springa i hissen och läsa tusen böcker samtidigt. Jag får känslan av att jag ränner runt som en galen clown och pajas. Motsatsen har jag länge trott är kontroll men det är det nog inte. Motsatsen är nog snarare närvaro. Jag tycker relationen mellan närvaro och kontroll är spännande att utforska. Relationen mellan… igen!?! Herregud vad jag är insnöad.