Dokumenterar

Sitter och dokumenterar middagarna från ljud till textformat och har nått Stockholmsmiddagen. När jag nu kommit igenom en timme utav fyra och redan är uppe i fem A4′a sidor fyllda med ‘väldigt viktigt material’ börjar jag inse att det tangerar oöverskådligt. Eftersom jag ännu inte vet vad jag letar efter, så vågar jag inte göra mig av med innehåll men jag inser att jag snart inte kommer att ha något annat val. Det är i alla fall superspännande att följa samtalet. 

Jag hör på banden att jag själv är mycket mer avslappnad under Stockholmsmiddagen än under Malmömiddagen där jag av ren nervositet gör en tio minuters lång utläggning om något så ovidkommande som familjekonstellation (??). Det är ju ett känt fenomen att jag vid nervositet börjar snacka långt före tanken men när jag igår lyssnade på Malmöbanden blev det så tydligt att jag fick spendera hela kvällen rödblossig om kinderna.  Hur kan man i vissa lägen tappa bort sig så fullständigt? Tåls att fundera på, nu måste jag jobba vidare.

Nästa steg i projektet

Måndag igen. Har varit helt färdig efter Middagsturnén och den här helgen har lackat all form av energi varför jag inte har bloggat som ni kanske märkt. Vårsolen väckte mig i morse och ordentligt utvilad kunde jag äntligen ta upp mitt examenprojekt igen. Försöker nu skriva ihop referat från middagarnas ljudupptagning vilket förstås är tidskrävande men oerhört spännande. Så många kloka ord och tankar.  Jag kommer sedan låta referaten gå ut till gästerna som först får ta del av (och godkänna) sina egna ord och sedan av varandras. Har jag tur kanske jag till och med därefter får lov att lägga ut något av det här på bloggen. Men det återstår att se vad gästerna själva känner.

Ni kanske undrar vad som är mitt och projektet nästa steg? Jo, nästa vecka ska jag upp till jämtlandsfjällen på tyst meditationsretreat. Jag har då nått botten av Theory-U där reflektion och meditation är det centrala. Jag har bestämt mig att försöka ta mig ut på en långfärdstur med skidor mellan Storulvån, Sylarna och Blåhammar. Tanken är att jag inte ska kommunicera med någon under veckan men har bestämt mig för att ta med mig en säkerhetslina i form av mobiltelefon… Jag menar, det kan ju hända att jag fryser fast eller får psykbryt. Annars kommer jag inte ta med mig vare sig dator, mp3 eller något annat. Att vara ensam med sig själv och sina tankar under så lång tid gissar jag kommer bli rätt ångestframkallande och det kan hända att jag ångrar mig tusen gånger under tiden. Men att våga utmana sig själv tillhör ju liksom Kaospiloternas grundstenar och ska det göras, ska det göras ordentligt. Jag har självklart en plan för hur jag ska hålla denna blogg uppdaterad men den håller jag hemlig så länge…

Adjö till Björkarnas stad

”…denna märkliga blandning av det intima och det intellektuella: jag inbillar mig att jag lär mig mer och mer om hur upplysningstidens salonger fungerade: mme de récamier m fl.” 

Rolf Hugoson

Jag har lämnat Björkarnas stad och återvänt hem till Fallaflarnas. (För er som inte är Malmöiter: stavningen på ordet Fallafell är lika många som dess entreprenörer varför man helt enkelt själv får välja hur ordet ska stavas.)

Det känns lite som om jag varit ute på världens längsta resa och kommit hem sådär lite mörbultat nyvaken; vad var det som hände egentligen? Rolf Hugoson en av Umeås gäster skrev så himla träffande när han i ett mail till mig försökte sätta ord på middagen och jämförde det med upplysningstidens möten i salongerna. Lite så ser jag nog på världen. Som en ”ny” upplysningstid. Fast igen. Ingenting förändras, allting är ju alltid nytt. 

Och för er som är nyfikna på om jag hittade huset jag letade efter så kan jag glatt meddela att jag gjorde detta. Jag blev uppdaterad av både mor och far att huset inte längre var grönt utan faktiskt blivit vitt och då var det inte alls svårt att finna. Här är två små bilder på det hus där jag spenderade mina första dagar i livet. 

   

 

Dagen efter Umeå

Jag är övertygad om att det är Karma som gjorde att två av de spännande forskarna som jag bjudit in, Simon Lindgren och Tommy Olsson ringde inom loppet av ett par timmar och lämnade återbud på grund av sjukdom. Efter att fått säga nej till flera spännande personer så var det nu jag som stod där besviken och lite frustrerad. Hela poängen var ju att forskningen skulle ha en central roll under middagen och jag hade redan hunnit ordna med mat och dryck till dem båda. Inte så mycket att göra åt. Jag dukade upp i Blackboxen på Norrlandsoperan och det hela kändes lite bättre när jag såg hur mysigt det blev. En specialbeställd sommartårta med ”Middagsturnén Umeå” ingraverad lös upp ena sidan av rummet och två enorma ljuskandelabrar den andra. 

Gästerna anlände och jag hälsade dem välkomna med frukt och bubbel. Det var spännande att få möta dem äntligen. När vi satt oss till bords och tagit för oss av den indiska maten och veteöl så var det dags att öppna kuveret från Stockholmsmiddagens gäster. Frågan löd: Hur ser framtidens teater ut? Under middagen konstaterade vi följande : Den enskilda kreativa processens upplösning, Publikens påverkan och Auktoritetens död. 

Kanske var det platsen vi var på som gjorde att samtalet som sedan följde om och om igen kom tillbaka till Operan, både som roll i samhället och konstform. En dialog om avsaknaden av stora visioner ledde till lekfulla tankar kring sportarenor i samband med institutionerna och särskild barnvaktstjänst för kulturarbetare och kulturkonsumenter. Vi pratade om grupperingar i vårt samhälle och hur svårt det är att få till verklig utveckling när vi grupperar oss som öar inom de fält vi redan verkar i. Det blev en fin kväll. Forskningen fick inte, på grund av avhoppen den stora plats runt bordet jag hade hoppats på men istället gavs mer tid och utrymme åt de gäster som kom. Och det är jag riktigt glad för. 

Härligt med snö

Ikväll är det äntligen dags för Umeåmiddagen som går i tvärvetenskapens tecken. Jag ser verkligen fram emot att få träffa alla gäster och håller tummarna för matens utlovade förträfflighet. Jag har haft några sömnlösa nätter bakom mig så därför känns det toppen att vara utvilad idag. Jag tror att det är den där lilla biten med projektets ekonomi som oroat mig.  Om jag vill fortsätta sova på nätterna behöver jag hitta ett sätt att få några plus istället för enbart minus i projektbudgeten. Utan tvekan är detta Theory-U’s baksida. Utan ett konkret och tydligt mål vid slutet av processen är det svårt att styra ekonomin. Det känns bra att jag i alla fall lyckas skapa värde för mig själv och gästerna. Nu ska jag bara fundera över hur jag i nästa del av detta projekt kan omsätta det till pengar och öre. 

Här i Umeå har jag annars försökt hitta det där gröna huset som jag föddes i och har vandrat upp och ner på Skolgatan utan framgång. Visserligen löper gatan genom nästan hela Umeå så jag kan gott ha missat någon bit. I morgon hoppas jag att det finns tid att ta en lite längre promenad. Det känns underbart att få vandra på lite ordentlig snö! Jag är ju som bekant något av ett snöfreak men finns det något som är mer smoothing för själen än snö?