Mötet med Positivismen (läs:Malmö Högskola)

Igår låste jag in mig på skolans toalett och grät. Under en lektion med akademisk argumentationsteori blev det en total kortslutning inuti. Jag kunde inte få ihop, i min begränsade hjärna hur jag skulle formulera en frågeställning som möjliggjorde mitt konstprojekt utan att bryta den akademiska traditionen och krav på argumentation från Högskolan. Toaletten på skolan är ett litet utrymme. Och mina tårar fyllde snart upp rummet mellan de kaklade väggarnas gränser. Hur skulle jag nu gå till väga? Hela min tanke att skriva min rapport utifrån ett postmodernistiskt perspektiv med Theory-U som metodval är ju som att självmant sätta sig i det svenska skolväsendets giljotin. En giljotin som är byggd av positivistisk metall. Jag vet nästan inget om positivismen mer än att vi har fått en lista av Malmö Högskola som i bullteform förklarar detta tankesätt som vi måste utgå ifrån när gör vår forskning. Positivism är alltså strävan efter absolut kunskap:

o   Utgår från att objektiv verklighet existerar

o   Gärna absolut, ”säker”, kunskap

o   ”Hårda fakta”

o   Analysera logiskt

o   Reliabilitet (tillförlitlighet, korrekt utfört)

o   Validitet (undersökt det vi vill, inget annat)

o   Forskaren är en neutral, opartisk observatör

Plötsligt blev det uppenbart för mig varför Kaospiloterna har haft så svårt att göra sig betrodda inom det svenska skolväsendet. Hela pedagogiken vill jag mena bygger på ett postmodernistiskt synsätt där det inte finns en sann verklighet eller sann kunskap. Vi kan inte undersöka det vi vill eftersom vi skall undersöka det vi inte vet. Och det vi inte vet kan vi inte vilja. En forskare kan heller aldrig vara en neutral, opartisk observatör eftersom han/hon/hen alltid är i förhållande till något annat.

Nu måste jag göra ett val. Antingen skall jag droppa mina försök att forska på postmodernistisk väg och ansluta till den traditionella formen av forskning. Eller så ska jag droppa mina försök att bli erkänd i akademiska kretsar och acceptera ett lägre betyg som resultat av ett sökande på okänd mark. Vad tycker ni att jag ska göra? Motivera gärna. 

Jesper Walderstens fina fina bild. Har sett hans bok på rean… http://www.jesperwaldersten.com

Tid och Rum

Min idé utvecklas hela tiden på sätt jag inte alls är beredd på. Jag blir så förvånad. Nu tycks det som om min frågeställning kommer behandla hur människors förändrade uppfattning kring tid och rum utmanar den traditionella teatern. Jag insåg nämligen när jag igår förklarade för först nina, sen irja och sen anna att deras intensiva tystnad efterföljande min pitch var ett tecken på att det hela var på tok för komplicerat. Jag vet. Det där med enkelhet har aldrig varit min grej. När jag däremot började förklara vad jag faktiskt menade så väcktes deras intresse ordentligt. Som Anna Entreprenör glatt utryckte det; Okej, NU köpte jag det! Så jag gick hem och förenklade. På fredag är deadline för synposis. Tid och Rum. Och hur det postmodernistiskt gränslösa tvingar teaterns hela grundpelare (spelplats fast scen, klockan sju till nio) i gungning. 

Jag fick i samband med detta en idé om att låta mitt konstverk bli ett teaterprojekt som gör just det. Utmanar tid och rum. Hur vet jag förstås inte. Det återstår att se. Och det lär väl ändras hundra gånger till. Men det blir i alla fall bättre och bättre.

Postmodernism

Mitt projekt börjar vecklas ut. Synopsis ska vara godkänt på fredag och jag blir allt mer klar på vad det är jag faktiskt vill åstadkomma med mitt konstverk. Efter att jag under gårdagskvällen haft en lång diskussion med lillasyster Emilia om postmodernismen blev det åter tydligt för mig att vår uppfattning om begrepp som rum och tid är i förändring. Det är en förändring som utan tvekan påverkar teaterkonsten. Hur har jag ingen aning om men det vill jag ta undersöka. Läser man kulturutredningens betänkande verkar det dessutom vara fler än jag som ser ett behov av att undersöka hur vår samtid påverkar konsten. Detta för att i det långa loppet kunna pro-aktivt vara med och skapa förändring eller i vart fall undvika resursspill. Så:
Med ett postmodernistiskt perspektiv och tillvägagångssätt vill jag skapa ett konstnärligt verk som undersöker teaterkonstens förutsättningar i vår samtid där begreppen tid och rum allt mer luckras upp. 

Kulturutredningens glasögon

I kulturutredningen på sid 35 står inledningsvis att: En av de viktigaste uppgifterna för en statlig utredning om kultur-politiken i Sverige är att medverka till att höja det allmänna medvetandet om kulturpolitikens betydelse både för människors välbefinnande och för samhällsutvecklingen i stort.
Så Kulturutredningen menar alltså att en förutsättning för att människor ska må bra och samhället ska utvecklas är att det finns en kultupolitik? Det här känns bara så… mekaniskt gammalmodigt. Vad finns det för alternativa uppfattningar till detta? Vad hade hänt om Kulturutredningen istället för att ta sin utgångspunkt i orsak-verkan som förhållningssätt utgått från systemförståelse, idéer om det kollektiva medvetandet eller den senaste tidens forskning i fysik? 

lite ior

Idag känns det som om det gått åt helvete med hela examensprojektet. Jag tycker ohyggligt synd om mig själv och hela mitt väsen skriker panik. Det här går bara inte. Tvivlet är ju egentligen en ganska välbekant följeslagare men jag blir ändå så förvånad när han stryper tag och etsar sig fast. Det är det här vanliga med att det är så svårt att kombinera vad jag vill med vad andra vill.

Förväntningar som inte stämmer överens.

Det är därför jag oftast inte vill veta vad andra förväntar sig, eftersom det dödar all min kreativitet. Samtidigt så förstår jag, att om jag vill kunna överleva som konstnär så MÅSTE jag anpassa mig och gå min publik till mötes…Vänta lite nu. Skrev jag verkligen MÅSTE? Ja det gjorde jag. Haha, sjukt kul! Där ser man hur lätt det är för tankarna att ta över ens verklighetsuppfattning genom att gömma in en massa laddade ord. Ord som egentligen inte finns. Jag MÅSTE ingenting. Och även om jag just nu har lust att skita i hela examensprojektet och göra något bara för min egen skull så är det inte min stil.  Jag existerar ju inte bara för min egen skull. Jag har ju ett kall…

Jag drar på bio så länge.