Nina och Elin skrev en saga

Historiernas historia

Det var en gång två Gudinnor som satt i himlen och tjafsade. Laxmi och Kali hade länge haft en stor diskussion om hur världen nedanför såg ut. De hade aldrig varit speciellt långt utanför sitt trygga hem. Både Laxmi och Kali såg sitt öde som historieberättare och nu kunde de inte enas om vilken historia som var mest sann. Laxmi var upprörd.

-       Världen består av guld och kärlek. Du vet inte vad du pratar om fräste Laxmi.

-       Nej det är olycka, fattigdom och hat där nere, fnös Kali tillbaka.

Argumenten haglade. De tjafsade och tjafsade tills att hundra år passerat. Då tillslut fick de båda en idé. Bästa sättet att lösa konflikten var att sända ner två avatarer till jorden.  För enkelhetens skull kallar vi även dessa avatarer för Laxmi och Kali och nu tar historien en ny början.

Det var en gång fyra öron som inte var lika stora som kaninöron men nästan lika uppmärksamma.  Och så var det en gång fyra ögon. Två som såg detaljer och två som lätt fastnade i tiden. Två näsor, båda lika känsliga. Två munnar som lapade i sig händelser. Och så var det även fyra händer, två stora och två små som energiskt trippade över tangenterna och dansade med pennan dag ut och dag in.

Laxmi och Kali befann sig i stor stad fylld av rörelse och färger. Fattigdom och rikedom om vart annat. Med skräckblandad förtjusning försökte de beskriva och skriva om sin omgivning. Ena dagen grät de. Andra dagen skrattade de. Det var inte så lätt som de hade trott. Laxmi ville organisera. Hon ville planera och strukturera. Kali ville filosofera och kopiera. Där de hade landat var det omöjligt att röra sig snabbt. Laxmi blev frustrerad. Där de hade satt ner sina fötter var det omöjligt att vara ensam.  Kali blev tokig. Ingen sann historia blev skriven.

En morgon efter en natt utan sömn hade de fått nog. Laxmi orkade inte ens planera och Kali var för trött för att filosofera. De hade inget annat val än att vara precis här och nu.

-       Vet du vad jag har tänkt på? När det är så varmt som nu, förstår man varför människorna svettas, sa Laxmi.

-       Det är därför människomän har så mycket pungsvett vettu, svarade Kali.

-       Vilken tur att vi kom hit. Så att vi lärde oss det, sa de i munnen på varandra.

Laxmi och Kali började skratta. Och det var första gången de hade skrattat på en väldigt lång tid. Även i himlen skrattade de två gudinnorna åt tokigheten. Avatarerna fick en idé.

-       Vi skriver en berättelse tillsammans. Precis det vi ser, hör, smakar, luktar och känner. Och ingenting annat.

-       Men är det verkligen intressant, undrade Laxmi?

-       Vi får väl se, svarade Kali lite nervöst.

Och så började en historia skrivas. Den handlade om människor, musik och taxiresor. En del beskrev en man de båda hade mött, som pratade om sitt forna liv som tysk general i andra världskriget. En annan del var en sång om kärlek. De skrev om allt och inget. Och lite till.  Helt plötsligt var historien färdig och tiden hade runnit ut. Den hade blivit precis så lång som den skulle bli. Och precis så sann som den bara kunde vara. Det var en gemensam berättelse. En berättelse om tid och rum.  Det var dags att ge sig tillbaka till Himlen. Laxmi tänkte tyst för sig själv; tänk om jag börjar planera igen. Kali blundade och försökte föreställa sig det som var innan.

Något hade hänt. Det var annorlunda nu. Både på gott och ont. De reste tillbaka med stort bagage och de förväntansfulla gudinnorna mottog historierna nyfiket. Med facit i hand kunde de båda konstatera att ingen hade rätt och ingen hade fel men framför allt förstod de att livet levs bäst här och nu.

Snipp snapp snut, så var sagan slut.