Den här stan är så förbannat smutsig. Boken som legat framme på byrån sedan igår är grå av smuts idag. Varje gång jag duschar blir vattnet mörkt. Hettan och skiten klibbar i varenda vrå. Jag höll på att svimma igår utan förvarning när vi satt och tog en öl, inträngda i ett hörn på Leopolds. Magen bara vände sig. Amy fick hjälpa mig när jag stapplandes skyndade hem.
Hade det inte varit för Bollywood hade jag nog inte överlevt dessa tre månader. Bollywood är räddningen. Att försvinna in en kväll i lyxen och glamouren vare sig det är i en film eller på en fancy klubb gör allt värt vistelsen här. Mumbai är nämligen en hoppfull stad. Den säger att det finns chans. Mumbai säger att allt kan hända. Jag insåg här om dagen att mina drömmar i den här stan inte skiljer sig nämnvärt från den vanliga Indierns drömmar om det ljuva livet. Visserligen lever jag ett par steg närmare den, men samtidigt är Bollywood lika mycket drömvärld för mig som för skoputsaren på gatan. Jag drömmer mig bort. In i filmsekevenser, sångnummer, vackra människor och överdrivna filmscener. Det är roligt att tycka bollywoodfilmer är skitlöjliga. Det får mig att känna mig smart. Det är precis som för skoputsaren. Han är mycket väl medveten om den stereotypa enkelheten Bollywoodfilmer porträtterar. Men det är just det som är så skönt. Vi möts där. I drömmen om ett renare, skönare och enklare liv.
