Tågstationen 10.40.
Precis under biljettkassans fönster sitter en pojke. Han är kanske tolv år. Han är näst intill naken och sitter i blickfånget för alla som ska köpa biljett. Framför honom ligger en smutsig trasa med pengar. Den unga pojken är pryglad och torterad till den gräns att han inte längre verkar medvetande om vad som sker omkring honom. Att det hänt många gånger förut skvallrar de grova ärren på ryggen och bröstet om. Han har ett tre decimeter öppet sår på sidan av kroppen. Någon har skurit honom eller piskat honom så hårt att huden gett vika och öppnat sig. Han har skärsår i ansiktet. Hela kroppen är förvriden av smärtor och brutna ben. När jag kastar en blick på hans ansikte som gråter och gnyr förvridet av smärtor går det inte längre. Ute på perrongen börjar jag börjar gråta. Nina kramar om mig, lika chockad och ledsen som jag. Det här är inte fattigdom. Det här är sjuka människohjärnor. Det är inte okunskap. Det är ondska. Och vi som går förbi på stationen betalar för att han ska pryglas än mer. Varje rupies som läggs framför pojken är ytterligare ett skärsår i morgon. Kan inte någon bara döda honom och befria honom från oss?
Blue Frog 22.40
Precis framför det öppna köket, mitt emot mig och Nina sitter en man. Han är kanske trettifem och heter Ashu. Han har röda glasögon till sin i övrigt svarta outfit av t-shirt och jeans. Framför honom står våra efterrätts tallrikar som Mumbais bästa kock komponerat. Den stiliga mannen framför oss tittar ut över klubben vi sitter på. Blue Frog. Att han har obegränsat med pengar skvallrar han gärna om. Han äger stället, fyra inspelnings studios, ett animationcenter och är just nu i färd med att öppna krog i Dubai. Han säger att han blir så rastlös om han inte får göra nya saker hela tiden. Ashu är trots allt ödmjuk och försiktig. Jag kastar en blick på hans ansikte, det ser ut som om han är stolt över att jag och Nina vill sitta där med honom. Allt är perfekt, in i minsta detalj. Jazzmusiken, inredningen, akustiken, vinet, sällskapet.
Tillbaka på perrongen ler jag mot Nina. Hon ler tillbaka. Vi vet båda vad som blixtrar förbi i vårt minneskartotek. Är det här ondska?
