Fake it til u make it.

En ordentlig förkylning har kommit och knackat på dörren. Jag kippar efter andan och håller tummarna att det blir bättre snart. I morgon ska jag och Nina på allvar börja hänga med musikeliten och det vore trist att behöva fejka energi. Känns faktiskt som om jag fejkar rätt mycket i den här stan. Jag fejkar mig själv. Det är bara till hälften medvetet och lite fel. Ändå gör jag det. Det är nästan som någon typ av överlevnads instinkt. Hemligt för mig själv tänker jag ‘fake it til you make it’. Den förväntade reaktionen blir ju aldrig den samma som den faktiska i den här stan och det gör allt så upp och nervänt. När den kalla duschen strålar ner över ryggen får man liksom tänka att det är så det ska vara, hur oförberedd man än är. Gång på gång. Gång på gång.