Grattis Lillasyster Amanda

Idag fyller lillasyster Amanda år. Hon lät lycklig i telefonen. Emilia fixade direktkontakt till morgonfirandet . Det kändes fint. Jag har fått tillbaka en massa energi. Här lägger jag till exempel upp lite bilder från Udaipur. De blev lite felformat när jag skulle förminska. Snubbarna är Thomas och Tony. Ett tysk/amerikanskt par som bara är underbara. kolla deras blogg. http://www.contemporarynomad.com/ 

Att bli spådd i handen

Jag blev spådd i handen i förrgår. Det har jag glömt att berätta. Det kan ju vara av vikt, särskilt för min familj att veta hur min framtid ser ut. Så här kommer den: Jag kommer i mitt liv ha två pojkvänner och sedan gifta mig med en tredje (vilket bådar gott eftersom det således är näste man på tur). Jag kommer få två barn. Först en pojke, sedan en flicka. Min man kommer älska mig väldigt mycket. Jag måste vara försiktig när jag går över gatan för det finns stor risk att jag blir med om en bilolycka. Jag kommer bygga mitt hus själv. Jag kommer ha 70% lycka och 30% olycka i mitt liv. Jag gör bäst i att ha två olika jobb parallellt  eftersom det ger mig största möjliga framgång. Jag kommer att vara väldigt stark och kraftfull i mitt liv. När jag fyllt 55 kommer mitt liv att vara helt tillfredsställt. 

så nu vet ni om ni undrar. 

en trött måndag

Tillbaka i Mumbai. Tillbaka på Woodside Inn. Gry (kaospiloternas rektor) kom idag. Jag undrar vad vi gör här. Fyra veckor kvar. Jag har jätte ont där visdomstanden borde sitta. Det skulle bara vara typiskt att behöva dra ut en tand också. Nina är magsjuk. Morfar är sjuk hemma i Sverige. Alla är sjuka. Det här landet är sjukt. Ur högtalarna spelas ”Take Me Home”. Jag försöker att inte gå ner mig i självömkan. Men ni märker ju hur bra det går. 

Udaipur genom fonstret

Jag blev inte riktigt frisk. Sa fort jag kom till Udaipur sa blev jag dalig igen. Jag har spenderat mestadels av denna semester i ett visserligen valdigt vackert Guest House, men fortfarande horisontellt istallet for vertikalt. Sjukt trist. Jag saknar sverige sa mycket att jag nastan far krupp. Just nu ar det ar 43 grader pa dagen, 35 pa natten i detta land. Och det ska visst bli varmare. Idag ska jag forsoka ta mig tillbaka till Mumbai i alla fall och har kopt en AC-bussbiljett bara for att fa lite vila. Nar jag kommer i Mumbai tror jag det ar pa tiden att jag uppsoker ett riktigt sjukhus. Jag har haft en doktor som kommit och gett mig medicin, men sjukhus kanns alltid lite mer trovardigt.

Jag langtar till Sverige och varen. Det ska bli sa kul att amanda tar studenten och fa fira den med henne och familjen. Det ser jag verkligen fram emot.

Jag har traffat tva riktigt balla snubbar fran tyskland har i Udaipur. De har hangt med mig pa terassen till Dream Heaven och vi har druckit Lemonsoda hela dagarna. Det har verkligen varit kul. De reser runt och skriver pa en resehemsida. De har varit ett par sedan femton ar men har i Indien ar det naturligtvis hemligt. Vi har pratat om Indien. Om vast och ost. Om lika och olika. 

Nu ska jag ga och ta ut pengar.

Efter en vecka sjuk

Jag har varit sjuk i feber så många dagar nu att jag flippar. Följande har jag insett under dessa dagar och nätter med feberyra och ofrivilligt avstängd mage.

1. Mammas (och pappas) yrke underlättar mitt liv. Hade inte mamma varit läkare så undrar jag om hon verkligen gömt en påse vätskeersättning i min packning. Om jag inte varit tillräckligt tacksam innan så är jag absolut det nu. 

2. Om jag skulle beskriva avundsjuka så skulle jag säga att det känns som en hungrig get ätit sig ur magen, fastnat till häften och med huvudet hängandes utanför kroppen skrikbräker efter mer. Ungefär så kändes det när alla mina vänner var på Whyclef konsert och jag låg hemma. Eller när allas pojkvänner kommer och hälsar på och jag måste äta middag själv.

3. Jag MÅSTE på semester.

Således drar jag norröver i morgon. Till Udaipur som tydligen ska vara Indiens Venedig. Jag tar med mig en liten liten väska med bara det absolut nödvändigaste. Det är ensamsemester. En vecka. Jag ska rida och gå matlagningskurs hade jag tänkt. Vi får se hur det blir med det. Det här är ju trots allt Indien.